Ing-Marie & Christer:s
Hemsida
Familjen Åkerstedt

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Viktväktarna

 

 

Christers kamp mot vågen- till livet

Skriver några rader om hur jag har lyckats i matchen mot övervikten.

Det här skall bli en berättelse om hur man blir född på nytt. Jag är i dag en man på 56 år och arbetar som begravningsentreprenör i Mellerud, det är ett arbete som är krävande konditionsmässigt. Om vi blickar tillbaka i tiden för att få lite historik, så har min övervikt funnits med i bilden sedan 1979, då jag var med om en trafikolycka och blev sittande i rullstol under 6 månader. Enligt läkarna skulle jag blivit kvar i den, men jag ville annat och är fruktansvärt envis. Jag växte i vikt och volym. Vågen kom att variera mellan 105 kg och till 115-116 kg. En massa underliga saker började hända i kroppen, oförklarliga sjukdomstillstånd, ständig värk, grinig, ojämn i humöret och dessa sistnämnda var definitivt inte vad jag och min omgivning upplevde av mej. Insåg ganska snart att något behövde göras, läste alla veckotidningar som hade bantar förslag på löpsedeln och lyckades få bort 8-10 kg men ack,ack säg den lycka som varar.

En månad efter varje sådan kur var jag åter i mitt dallrande tillstånd. Situationen blev bara värre för varje försök, men så dök lyckopillren som Cromager och andra undermedel upp i annonser och jag var ju inte sen att pröva. Alltid samma resultat och samma lycka över att ha "lyckats" ta bort 8-10 kg, men lyckan blev som vanligt cirka en månad.

Till slut gav jag upp och intalade mej att det var nog inte så farligt med min övervikt, jag tittade mej omkring och "inte var jag tjockast". Blev oförklarligt sjuk 1991 i "sarkiodos" påminner om TBC och miste funktionen på en lunga. I det läget hade det varit skönt att "BARA" behövt syrsätta 80-85 kg men tyvärr var det över 30 kg till. Tiggde om hjälp på Försäkringskassan i Mellerud och fick komma till deras sjukhus i Tranås under 8 veckor, där blev diagnosen fibromyalgi, livskris, ja listan var lång på orsaker. Vistelsen i Tranås gav mej mycket och jag fick upp stämningen på avdelningen till topp och många fick livsgnistan tillbaka, jag hade ju inte tappat min oavsett vad man sa. Orkade inte med mitt arbete som kyrkvaktmästare utan blev sjukskriven. Det gick så långt att man diskuterade sjukpensionering vilket jag motsatte mej. Min vardag var jobbig frugan fick ta på mej strumporna, orkade inte röra mej satt mest stilla.

Så blev jag tillfrågad om jag kunde hjälpa begravningsbyrån med transporter och det nappade jag på. Ganska snart utförde jag alla olika sysslor där, även om det var dåligt med ork och kondition. Åren gick och jag lyckades inte göra så mycket åt min vikt åt positivt håll. En transportdag till vårt länslasarett NÄL kunde börja med inköp av 2st chokladkakor och en 1,5liters dricka, 1 bit ner och 1 bit hem. Varje gång så lurade jag mej själv och hade ätit upp allt efter en mil, då var det 9 mils körning kvar. På halva vägen passerade jag ett gatukök och det gav mej med tiden abstinensbesvär, jag pratade med flickorna där och bestämde att jag ringde då jag var på väg så gjorde dom i ordning pommes frites och 2st feta kabanosser. Sådana här resor kunde ske 3 ggr i veckan.

Efter varje gång som jag ensam skulle ta in en kista i ett bårhus förstod jag att min egen död nog var nära. Svetten rann och hjärtat höll på att flyga ur kroppen, och så här kunde det ju inte fortsätta. Nu hade det gått så långt att jag fått börja med nitromex för hjärtat och kärlkrampen. Den stora vändningen kom en söndagkväll i januari 1997 då jag och min fru var och hämtade en avliden flera våningar upp i ett hyreshus, då vi ställt in i likbilen blev jag stående och hjärtat formligen exploderade vid varje slag och svetten forsade. Jag vågade inte röra mej utan höll i bilen fullt medveten om att min sista stund kommit. Detta blev vändningen "NU MÅSTE JAG".

Började att gå ner med några gamla kurer, för jag hade sparat lite kunskap i en pärm. Lyckades med konststycket som vanligt och gick ner från 113 kg till 105 kg och där var det stopp. Det var då som den stora lyckan här i livet dök upp, fast det visste jag ju inte då. I en liten annonsblaska fick jag se att Vikt Väktarna startade i Brålanda 12 km från där jag bor, sa till hustrun att det här var nog något för mej. Fick då höra från alla håll att det här är inget för dej det är en "Kärringklubb" och det lät ju underbart för det passade ju mej perfekt.

Anslöt mej den 13 april 1997, trodde nog inte på detta efter första träffen men sporrades av att jag var enda mannen i gänget. Lyssnade noga och lärde mej en ny livsstil som gav direkt resultat och samtidigt var trevlig. Hungerkänslan försvann, godissuget upphörde, lärde mej älska frukt och grönt samt att med olika nyttiga medel smaksätta vatten för att få i mej 2,5-3 liter om dagen.

Stjärnfallet lät inte vänta på sej efter 3 veckor kom den första, ytterligare 4 veckor den andra, tre veckor ytterligare den tredje och den fjärde stjärnan kom 18 veckor efter jag börjat hos Vikt Väktarna. Efter 24 veckor den 28 september 1997 var målet nått "81,5 kg" - 23,5 kg med Vikt Väktarna och 31,5 kg totalt sedan i januari 97. Min lyckligaste dag, förutom när mina sex barn föddes, blev den 23 november 1997 då var mina jämnviktsveckor gjorda och jag belönades med "GULDNYCKEL" då lovar jag att det var med blöta ögon jag tog emot den. Det var en lycka att få tacka alla "mina tjejer" i Vikt Väktarna för ett ovärderligt stöd.

Efter att ha lagt ner mycket pengar och mycket energi på att under åren ha provat på olika medel och kurer kan jag bara säga dom har blivit "Oförtjänt rika". Jag har ju under resans gång fått höra att det kostar ju att vara med, javisst gör det, men dom pengarna hade jag ju köpt godis för under veckan i annat fall och nu lade jag dom på ett ställe där jag fick må bra och livet kom åter. Det som har varit betydelsefullt för mej är att "Framgångs signalen" inte behöver väga allt hela tiden, Att våra lektioner har varit lättsamma och mycket innehållsrika Att Vikt Väktarnas material är lätt att förstå och inga tillkrånglade rätter utan vem som helst kan klara av att laga dom för att få variation. Att stödet och puffningen från våra gruppledare har varit enormt. Att sammanhållningen i gruppen betyder otroligt mycket. Ja listan kan göras lång på faktorer som spelar in i sammanhanget.

Men resultatet av allt detta är att jag har fått ett nytt liv. Jag orkar röra mej, sover gott hela nätterna, äter gott och njuter. För jag kom underfund med att "jag" har bara fått smaklökar i munnen det har gjort att jag tar små tuggor mat tuggar noga och njuter av smaken, det tar lite längre tid att äta men vad gör det jag äter ju "lite" mindre än andra och mår "mycket" bättre. Hjärtbesvären och svettningarna försvann och idag tar jag promenader på 1-1,5 mil varje lördag och söndag.

Nu vet jag att det enda som hjälper en överviktig människa är "Vikt Väktarnas Framgångs Signal" man blir som en vikt missionär när man har lyckats. Jag vet också var mina vänner finns.

Tilläggas kan att jag blev uttagen till tävlingen Sveriges Viktväktare 1998 där blev jag trea, med vad gör det jag hade ju redan VUNNIT LIVET

FÖR MEJ SLOCKNAR ALDRIG FRAMGÅNGS SIGNALEN!

 

Hälsningar Christer Åkerstedt

 

 

 

 
Semester 2006
Vad hände på våran semester Dagbok och bilder
Varning veckans fräckis
Lejonparken
Bilder från Djurparken i Givskud Danmark
Den gamle by
Hantverk och boendemiljö flyttat och samlat i en vacker by med kullerstens gator i Århus Danmark

 

 

 

 

Väder Mellerud

 

 

 

 

©2005 Familjen Åkerstedt. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: måndag 1 augusti 2016.